DIAKRINO Per Johansson

Våga vara obekväm -- tänk "disruptivt"

2011-10-28T12:42:00.003+02:00

På Media Evolutions konferens The Conference i somras lyssnade jag på Luke Williams med flera som talade om "disruptive thinking". Jaha! tänkte jag. Det är ju vad jag har ägnat livet åt till stor del och nog tusan är/har det varit obekvämt. Det verkar finnas få saker som människor ogillar så starkt som att behöva tänka annorlunda än vad de är vana vid. Själv har jag gjort det till en vana. Svenskar verkar dock ha ett extra stort bekräftelsebehov och konsensus är närapå (virtuellt) inskrivet i grundlagen. Vad ska man säga om ett parti som vill vara "för alla", till exempel?

Detta sakernas tillstånd skulle jag vilja ändra på. Är du intresserad av att hjälpa till? Nu vet du var jag finns; det skulle vara väldigt roligt att prata. Vill du kanske till och med ha hjälp att bryta upp invanda tankemönster, därför att du märker att de hindrar din organisations positiva utveckling på sikt?

"Disruptivt tänkande" har en viss likhet med att låta någon vara "djävulens advokat", men är egentligen något mycket mera radikalt -- i ordets bokstavliga mening (radix = rot). Förutfattade meningar, det som i logiken kallas axiom, är nödvändiga för allt tänkande och all målinriktad handling, men de är inga vitala kroppsdelar. De är alltid i princip umbärliga. Till och med logikens fundamenta är umbärliga; det är fullt möjligt att agera ologiskt och det kan ibland vara både nyttigt och nödvändigt. Livet är inte en fråga om logik; det är bara vissa rationella procedurer som kräver logik. Livet handlar således inte heller om att upprätthålla axiom, förutfattade meningar, annat än av praktiska skäl.

När man börjar ana, att de förutfattade meningar som förekommer i ett givet sammanhang kanske inte är de mest produktiva, adekvata eller kreativa, då blir frågan: Hur får man syn på dem? Det är den jobbiga och oroande biten. Den innebär ju, tror man lätt, att man kan behöva tänka tanken: "Tänk om jag/vi har tänkt fel?" Så uppfattas det ofta. Men "fel" är fel ord. Det man behöver inse är i stället: "Tänk om det finns ett annat intressant/roligt sätt att tänka på det här!" Till och med axiom kan vara lika konstruktivt utbytbara leksaker som en hög med legobitar. Byt ut ett och se vad som händer. Och det bästa är att det faktiskt är lika ofarligt att bara tänka annorlunda som att bygga med Lego. Den som tror något annat är en diktator (in spe), en tankepolis. Genom att faktiskt leka med de djupare (mera grundläggande) tankarna, efter att man fått syn på dem, kan man hitta nya handlingsvägar. Men det kräver en personlig insats som kan vara jobbig först, hur roligt det än blir sedan.

Luke Williams påpekar i inledningen till boken Disrupt: "Business schools teach how to analyze but not how to create compelling emotional connections, while design schools teach how to come up with those connections but not how to ensure they’re commercially viable." Den här sortens improduktiva, institutionaliserade uppdelningar hänger samman med en generell trend mot specialisering som går på tvärs mot den samtidiga trenden mot behovet att överskrida gränser. Dessa utbildningsmässiga inlåsningar smittar av sig på rekrytering och arbetssätt i företag och organisationer. Jag själv, till exempel, som är högkvalificerad när det gäller både intellektuellt och praktiskt gränsöverskridande möts just därför ofta av en egendomlig misstänksamhet. Det är mycket bekvämare med någon som (bara) är något väldefinierat och välkänt. Då vet man i vilket fack han eller hon hör hemma och ens till synes rationella inbillning lever tryggt vidare. Och så undrar man ändå varför det inte blir fantastiska och nyskapande resultat.

Ett problem här är att det finns ett överflöd av ytlig mångfald. Alla är ju för innovation, kreativitet, originalitet, autenticitet, eller vilket nu honnörsordet råkar vara för dagen. Det största misstaget som görs -- förutom att man ser mångfald där det ofta bara är en massindividualism i vilken alla mest kollar på alla andra -- är att man inbillar sig att innovation, till exempel, kan instrumentaliseras. Att det skulle finnas någon sorts recept annat än att verkligen tänka nytt, vilket ofta(st) betyder (helt) annorlunda. Ärligt talat tror jag inte att alla människor kan detta, men det är sällan givet på förhand vem som kan eller inte kan i en faktisk situation. För några år sedan recenserade jag ett par relevanta böcker av evolutionsbiologerna Peter J. Richerson och Robert Boyd i Forskning & Framsteg (kompletterande anmärkning här). De har goda skäl för påståendet att det är mindre kostsamt att härma andra än att tänka själv, vilket gör att majoriteten av en befolkning alltid kommer att vara härmapor. Samtidigt är den minoritet som inte i första hand härmar andra en förutsättning för kulturell evolution, dvs för uppkomsten av nya tänkesätt och samhällsmönster. Problemet i dagens samhälle, vars nuvarande typ av ekonomi approximerar det till en darwinistisk situation av den typ Boyd och Richerson har studerat, är att härmfaktorn förstärks fastän friheten är principiellt stor, kanske större än i något tidigare samhälle. Detta är den paradox som det gäller att komma förbi.

Tänkvärda citat, 2

2011-08-16T15:49:00.000+02:00

"However intelligent they are, people who think and act within their niche avoid the irritating presence of ideological foes, but they also forgo one of the preconditions of learning: hearing other sides. Hearing them, that is, in earnest and positive versions, not through the lens of people who don't endorse them. They develop their own positions, tautly and intricately, but can't imagine others'. [...] in the words of John Stuart Mill: "They have never thrown themselves into the mental positions of those who think differently from them." A paradoxical effect sets in. The more secure they feel, the more limited their horizons and the more parochial their outlook."

Mark Bauerlein, The Dumbest Generation: How the Digital Age Stupefies Young Americans and Jeopardizes our future, Tarcher/Penguin, 2008, s 221-22

Den första kärleken

2011-08-05T09:39:00.001+02:00

När jag var mycket ung fanns det i staden där jag bodde med mina föräldrar och min yngre bror en djurhandlare som hette Ruben. Han höll först till i en ganska sjabbig träkåk mitt i stan, numera riven. Då, i den där kåken, rymdes ibland hela världen tyckte jag.

Vi hade nyligen flyttat från Siljansbygden, där jag kommit till medvetet liv och där allt i livet ännu var som det borde vara. Jag hatade stan. Därför satt jag under ljumma sommarkvällar helst ensam på balkongen och läste djurböcker. Djur var mitt största och närapå enda intresse. Gerald Durrell var min favoritförfattare. Hela arken full läste jag om ett par gånger varje år. Jag läser fortfarande om den då och och då. Så här börjar den:

Fartyget nosade sig fram genom morgondimman på ett hav lugnt som en filbunke. En svag men eggande lukt kom oss till mötes från den osynliga stranden. Den var sammansatt av doften från blommor, fuktig jord, palmolja och tusen andra berusande dofter som väcktes till liv av den uppgående solen, en blek, töcknig ring av ljus som dunkelt skymtade genom dimman. Solen steg allt högre och dess strålar genomträngde dimman och lossade dess fästen på land och i vatten. Långsamt drog dimman upp mot skyn i långa ringlande kolonner och så småningom syntes bukten och kusten. Det var min första glimt av Afrika.

I mitt unga sinne verkade detta som rena uppbyggelselitteraturen. Afrika var för mig det förlovade, förlorade, mytiska Landet. Det var dit jag ville komma - tillbaka, kändes det som. I Afrika fanns det djur, underbara, enastående, mystiska och vördnadsbjudande djur, i ett landskap vars uråldrighet jag än så länge bara kände via bilder och något enstaka teveprogram. Den första uppenbarelsen, ett par år tidigare, hade varit Sven Gillsäters teveserie Pias safari. Sedan följde fler, förutom Durrells framför allt Bernhard Grzimeks Serengeti får inte dö och Även noshörningar hör alla människor till.

En naiv exotism var naturlig för mig. Gerald Durrell berättar om insamlingsresor. Märkliga djur samlas och fångas för vidare befordran till europeiska djurparker. En liknande verksamhet låg bakom det jag mötte hos Ruben i hans träkåk hemmavid. Jag cyklade dit flera gånger i veckan. Ofta möttes jag av nya spännande varelser i nedervåningens två stora rum. Flygande hundar, stora svarta tejuödlor, boaormar, arapapegojor, dödskalleapor. Listan skulle kunna bli mycket lång. Själv hade jag hemma vid den här tiden bara två sebrafinkar; det var vad min skrala kassa räckte till, med benäget bistånd från föräldrar. Långt efteråt undrar jag vem som egentligen köpte de där flygande hundarna och de bitska tejuödlorna. När jag själv blivit äldre och mera luttrad förstår jag att det inte var så många, om ens någon. Ruben kunde helt enkelt inte låta bli att skaffa hem vad han själv var så fascinerad av. Lite grann ville han säkert briljera också. När han några år senare flyttade affären till ett nytt ställe, längre från centrum, blev också hans sortiment mera måttfullt. Om det berodde på förnuft eller ny lagstiftning låter jag vara osagt.

När jag hösten 1976 kom till Lund för att studera var jag intellektuellt uppväxt med etologen Konrad Lorenz och evolutionsbiologen Ernst Mayr. Min vurm för djur av alla slag, dock främst giftormar, paddor och konstiga fiskar, hade en dag lett till en oväntad bieffekt då jag, fjorton år gammal, i bibliotekets hylla för biologiböcker hittade en, på den tiden, väldigt annorlunda bok: Djuriskt och mänskligt av Konrad Lorenz. Förutom fascinerande uppsatser som ”Bidrag till de sociala corvidernas etologi” (det handlade om kajor och var inte alls så torrt som det låter) fanns det också ett par texter av ett helt annat slag: ”Delen och helheten i djurs och människors gemenskap” och ”Psykologi och utvecklingshistoria”. Med dessa uppsatser lyckades författaren väcka mitt intellekt till liv. Så mycket begrep jag, att här rymdes en förklaring till djurs och människors likheter med varandra. Nära befryndad som jag kände mig med olika djur – dock i detta avseende kanske inte paddor i första hand – var tanken på ett verkligt släktskap och dess tankemässiga konsekvenser synnerligen fascinerande. Att människor som jag själv var djur framstod som ett självklart faktum och här hade vi en förklaring som framstod som uppenbar så fort jag fick reda på den. Men det var ändå inte specifikt det som gjorde störst intryck på mig i Lorenz bok. Det var snarare det, att man vetenskapligt och filosofiskt kunde tänka sig fram till de mest enastående intressanta slutsatser om världen och livet. På så sätt lärde mig Konrad Lorenz, i de nämnda uppsatserna, grunderna i ett levande bruk av tankens verktyg. Det fick man inte lära sig i skolan.

Efter det föll det sig naturligt att vid sidan om mina handgripliga studier av fiskar, grodor, ormar, ödlor, fåglar och annat som rör sig lära mig mer om utvecklingsläran, eller Darwins evolutionsteori som jag lärde mig att kalla den. I tankens värld var denna min första kärlek och den skulle där komma att inta en framträdande plats under många år, ända tills jag en dag insåg var den brast, inte genom att vara ogiltig, men genom att lika underförstått som omotiverat avvisa introspektion som en lika giltig kunskapsväg när det gäller människans natur.

Här och nu

2011-07-09T12:24:00.002+02:00

Igår damp den ned i brevlådan, vännen Jonas Anderssons och Eric Schüldts bok Framtiden. (Jonas är medieforskare och Eric kulturjournalist.) Det är en sorts dystopisk kvasiromanessä om den digitaliserade världen. Jag återkommer med en recension i annat sammanhang. Nu har jag bara hunnit till sidan 32. Bokens inte särskilt konkrete "du" står på en av Söders höjder och ser ut över Stockholm. "Du tar upp din telefon ur fickan, det känns tryggt att hålla den i handen. Den har en enorm kapacitet." Den förment framtide berättaren reflekterar:

Det var helt omöjligt att förutspå den mobila telefonen. Det tidiga 1900-talets alla tänkare kunde drömma om flygande farkoster och liv i universum men aldrig om detta. Ingen lyckades sia om kraften i den maskin du nu bär i din hand. Tack vare telefonens prestanda är världen inom räckhåll där du står och ser stadens nattljus tändas. Den lilla skärmen blinkar till och ett ansikte dyker upp -- det är en vän som kontaktar dig från andra sidan jordklotet. Du gör en gest med fingret över telefonens glasplatta och så ser ni rakt in i varandras ögon. Det här är magi! skulle du ha ropat bara tjugo år tidigare. Men du har sett samma sak hända så många gånger att du inte längre förvånas. Du har lärt dig att magi egentligen inte existerar. [s 32-33]

Spontant tänker jag då:
Jag vill inte ha världen inom räckhåll.
Jag vill kunna upptäcka världen, själv.
Jag vill alltid bara vara här och nu, där jag är.
Att ha världen inom räckhåll är att mista den.

Associationerna går vidare till Peter Kingsley och boken Reality:

All words have a magical power of their own. But the nature of the magic varies, because they carry the quality of consciousness of whoever uses them. The millions of spoken or written words released aimlessly and unconsciously into the atmosphere at every moment are a massive tidal wave sweeping through the collective awareness of humanity, devastating everything in its path, wiping away any glimpse of reality, destroying the germs of true understanding before they even have the chance to take root and grow.
And yet there are some words that act in a very different way because the substance they are made of is completely pure. [s 527-28]

Och några sidor tidigare:

to become free from illusion, all we need to do is accept illusion wholeheartedly. To find what lies behind movement all we have to do is embrace it completely.
And, in just the same way, to go beyond this world of the senses all we have to do is use our senses to the full. [s 513]

När sådana intuitioner har kommit i gång på allvar förmedlas nästa insikt plötsligt av Conan the Cimmerian:

Let me live deep while I live; let me know the rich juices of red meat and stinging wine on my palate, the hot embrace of white arms, the mad exultation of battle when the blue blades flame and crimson, and I am content. Let teachers and priests and philosophers brood over questions of reality and illusion. I know this: if life is illusion, then I am no less an illusion, and being thus, the illusion is real to me. I live, I burn with life, I love, I slay, and am content. [Queen of the Black Coast]

Nej magin är inte död. Men den finns bara just här. Just nu.

Undrans tid

2011-06-23T10:57:00.002+02:00

Sommaren kan vara filosoferandets tid; så är det i alla fall för mig. När man som jag inte är bunden av akademiska föresatser kan tänkandet vandra extra fritt. Ett av mina bokprojekt har arbetsnamnet Evigt liv - myt, faktum eller möjlighet. Där tränger jag bl a in i dagens transhumanistiska ambitoner att förlänga livet, men också i icke-moderna idéer och praktiker. Ämnet utgör en fascinerande ingång till filosofins absoluta grundfrågor, fokuserad kring det individuella, personliga livet och dess möjligheter, eller omöjligheter.

I filosofin ägnar man sig av hävd åt fyra typer av för oss människor grundläggande frågor:
Vad är verkligt och hur kan jag erfara det?
Vad är sant och hur kan jag avgöra det?
Vad är gott och rätt och hur kan jag handla efter det?
Vad är vackert och hur kan jag åstadkomma det?
De fyra studiefält som svarar mot, om inte på, dessa frågor är ontologi, epistemologi, etik och estetik. Epistemologer, etiker och estetiker är det lätt att hitta på våra högre utbildnings- och forskningsinstitutioner. Det är märkbart sämre beställt med ontologer. Tills helt nyligen hörde man aldrig: "Vi behöver ha ett ontologiskt perspektiv på den här frågan". Men på sistone tycks ontologin få en liten renässans. Det gläder mig oerhört.

I all förmodern eller icke-modern filosofi, i alla kända kulturer, såg man (själv)klara förbindelser mellan dessa olika filosofiska spörsmål, vare sig man formulerade själva frågorna i dessa termer eller inte. De fyra frågorna implicerar helt enkelt varandra. Det verkliga, det sanna, det goda och det vackra sammanfaller i en odelbar, transcendent enhet som i världen kommer till mångfaldigt uttryck. Det rätta är att i allt sträva efter att främja perceptionen av den övergripande men inte konkreta enheten och att motarbeta det som hotar eller hindrar denna strävan efter medvetenhet. Overklighet, osanning, orätt, fulhet är alla avvikelser inte bara från vad som borde vara, utan från det som verkligen är "under ytan". Vad som är verkligt, sant, vackert och gott är med andra ord inte på något sätt en fråga om subjektivt godtycke, utan är den absoluta grunden för allt annat. Den implicita enheten bakom filosofins fyra grundfrågor är alltså metafysisk och suprarationell, i den mån rationaliteten grundas i den fysiska världen. En dylik metafysisk åskådning göre sig i vårt utbildningsväsende ännu mindre besvär än den ontologiskt inriktade. Men utanför systemet, på nätterna och om somrarna kanske, kan vi knappast undvika att verkligen undra.

I dag råder dock inom och mellan människor en i det närmaste total förvirring vad gäller svaret på alla fyra frågorna. Och vår konkreta urbana värld har också på något sätt blivit liksom overklig, utan sanning, orättfärdig och ful, i alla fall så fort man avlägsnar sig från de chicare stadsdelarna. En transcendent enande princip har gått förlorad, både i medvetandet och i de fysiskt manifesterade kulturella uttrycken. Vi har mist den övertygelse som var en förutsättning för den fundamentala samstämmigheten i gångna tiders tänkande och handlande, tron på en verkligt transcendent Princip som enar och råder över världens mångfald, såväl i naturen som i människohjärtat och i samhället.

Men vänta lite nu! Var det bättre förr? Är det vad jag säger? Nej, det handlar egentligen inte om "förr" och "nu", annat än i ett enda avseende. Innan sekulariseringen och rationaliserandet av tänkandet slog igenom på bred front, var alla,i Sverige, för att nu hålla oss till vårt eget hörn av världen, i besittning av ett gemensamt språk om människan och "Gud", vare sig man tog detta på allvar eller inte. Därmed var också sanningens möjlighet ständigt närvarande och aktuell, fastän man kanske inte ens "trodde" på den konventionella kristendomen. Själva det språkbruket -- om människan som ett faktiskt mikrokosmos ("Guds avbild") till exempel -- är idag obegripligt för de flesta. Inte ens den rationella insikten om världens och -- i viss mening -- värdenas enhet kan göra sig gällande längre, annat än i den så kallade miljödebatten, men där gäller den i slutändan enbart integriteten hos ett fysiskt, ekologiskt system, som riskerar att sluta "fungera". Som om världen var en maskin som hotar att bli "ineffektiv" för våra överlevnadsbehov. Ett halvdant surrogat kan man säga.

Det har större betydelse än vad man oftast vill erkänna vad man verkligen tror.

Vad ser du i backspegeln?

2011-05-19T11:50:00.001+02:00

På annan plats har jag skrivit om vikten av att ha välinställda historiska backspeglar, mitt i allt framförhållande. När man verkligen ser i någon backspegel, särskilt om det är ens egen, kan oväntade känslor välla fram. Det är inte bara en intellektuell övning. Jag slås av den insikten när jag en morgon, innan dagens värv, får för mig att läsa dikt- och fotosamlingen Svartön av Hans Granqvist och Peo Rask. I en dikt citeras "ett brev":

"... jag har aldrig sett Svartön, jag har aldrig sett en malmhamn {...} för mig är malmbana, gruva, järnmalm och Luossavaara ord som är utbytbara mot mängder av andra ord -- dvs de bär i sig ingen särskild klang, ingen känsloladdning, inte mer än brunnsborrning, ladugård eller Finspång."

Jag tänker på mig och mina vuxna och nästan vuxna barn när jag läser detta. Det finns ord, nära besläktade med ovanstående, som för mig har en väldigt särskild klang: Domnarvet, pappersbruk, arbetarbostäder, masugn... I mitt minne är dessa, och många andra från ett svunnet svenskt tungt industrisamhälle, påtagliga sinneserfarenheter. För mina barn är det i bästa fall bilder i böcker eller "industriminnen", i stil med vissa delar av centrala Norrköping. Livet då är borta, men världen det födde lever ändå vidare.

Jag vet bestämt att man arbetade med någonting här
Berget sjöng av aktivitet och av detta någonting
byggdes välstånd. Detta någonting är egentligen så obegripligt
att det likväl skulle kunna kallas ingenting

Det som för mig är någonting är för dem ingenting. Illustrerar det inte svårigheten med backspeglar? På något sätt måste de fås att betyda någonting, inte bara för den som i kraft av sin egen forna upplevelse kan gripas av en egendomlig, kanske malplacerad, nostalgi. Den kan aldrig förmedlas. Men det faktum att vi alla i Sverige idag lever i och med konsekvenserna -- goda och onda -- av det industrisamhälle vi för inte så länge sedan var, det måste vi förmedla. Annars blir allt svävande. Vi också. Det får inte bli som i dikten:

Det återstår att se om detta var verkligt
Det har kanske bara ägt rum

Ett experiment

2011-05-02T10:02:00.000+02:00

När man lever så mycket på och med Internet som jag gör för det mesta, kan det hända att man emellanåt drabbas av någon sorts övermättnad. Den har många dimensioner. En är ren överstimulans: många uppslag och fakta att kolla, många kontakter att upprätthålla eller ha koll på, många nya idéer och associationer som pockar på uppföljning och fördjupning -- en fördjupning som oftas inte blir av, eftersom nätet hela tiden lätt för vidare till nya, plötsligt uppkomna eller uppfattade möjligheter. För att inte tala om möjligheten att ständigt följa relevanta nyhetsflöden. Med disciplin och viss handlingskontroll är alltihop värdefullt. Men till och med då kan det hända att det blir för mycket av det goda. Våra mänskliga nervsystem är inte gjorda för att konstant befinna sig i ett kvasisocialt och informationsvärderande flöde, hela tiden, särskilt inte om det finns åtaganden och relationer i den analoga, fysiska världen som ställer rättmätiga krav på oss.

Förra veckan bestämde jag mig för att utan vidare åthävor göra ett experiment. Jag läste, såg eller hörde inga nyheter. Jag använde Internet sparsamt och bara för strikt fokuserade uppgifter. Jag ignorerade Twitter och RSS. Mail kollade jag snabbt varannan dag. Den e-post som inte var väsentlig och krävde snabba svar sparades eller kastades helt sonika. Ingen total avstängning, således, men en kraftig reduktion av in- och utflöde från och till den digitala nätvärlden. Jag jobbade; jag skrev; jag läste; jag pratade lite i telefon med vissa personer; jag gjorde upp planer.

Och resultatet? Ett djupt sinneslugn, en förmåga till koncentrerat tänkande och att, efter lugnt övervägande, fatta av viktiga långsiktiga beslut, ett förnyat fokus på vad jag verkligen känner och vet är väsentligt. Inget av detta hade jag känt av på allvar på länge, märkte jag. Mest anmärkningsvärt är kanske, att jag innan trodde att jag hade rätt mycket av detta, men efter det här experimentet insåg jag att det bara var en sorts mental association, inget verkligt sinnestillstånd. Det krävdes en radikal partiell avstängning, eller avskärmning, för att jag verkligen skulle uppleva skillnaden.

Pröva själv, så förstår du kanske vad jag menar.
Själv är jag nu "tillbaka" igen, men med föresatsen att verkligen upprätthålla en strikt balans framöver.

Digitalt credo

2011-04-26T11:25:00.000+02:00

Låt alltid den analoga världen vara primär i ditt tänkande och handlande.

Överlämna inget som är viktigt i den analoga världen till total digital kontroll.

Använd de digitala möjligheterna för decentraliserade aktiviteter.

Tillåt ingen centraliserande digitalisering som inkräktar på det analoga livets friheter (återkoppla till den första punkten).

Jämför det infontologiska manifestet.

Skolans och vårt samhälles framtid - avgörande punkter

2011-04-20T09:45:00.002+02:00

Nedanstående sammanfattar ett antal faktorer som enligt min bedömning inte bör ignoreras, om vi i det svenska samhället vill bibehålla och främja en klokt grundad och kreativ handlingsfrihet i förhållande till massiva omvärldsförändringar. Punkterna har talrika beröringspunkter; de presenteras inte i någon särskild ordning.

1. Omvärldsförändringarna är så snabba och svåra att bedöma konsekvenserna av, att samhällets olika aktörer, som måste handla och reagera nu, inte har tid att vänta på säkerställda och beprövade forskningsresultat enligt sedvanliga metoder. Därför behöver vi utveckla ett kontinuerligt och effektivt utbyte, på många olika sätt, mellan ”tänkare” och ”aktörer”, med pragmatiska förtecken.

2. Förmågan till koncentration och eftertanke måste främjas och odlas på ett mera medvetet och ordnat sätt än vad vi tidigare har varit vana vid. Det gäller att inte bara vara ett informationsrelä, utan att också kunna tillföra något. Detta går inte utan möjlighet till lugn eftertanke.

3. Barn och ungdomar är idag, utan egen förskyllan, försatta i en allomfattande mediesituation som inte är lika självklar för de äldre generationerna. Detta medför en ”upplevelseklyfta” som inte kan överbryggas genom att betrakta de yngre som kunniga digitala infödingar, utan enbart genom utveckling av vanor och metoder som leder till att unga och äldre lär av varandra.

4. Den nya mediemiljön, med Internet i centrum, medför att skolverksamhet inte längre ovillkorligen behöver identifieras med en specifik plats, med specifika lokaler. Detta leder till att vi behöver bli medvetna om vilka inslag i lärandet som kräver att man samlas på samma ställe vid samma tid, och vilka delar som med fördel kan ”spridas ut”. För att en sådan avvägning ska bli möjlig krävs det att vi har en mycket tydlig uppfattning om vad skolan är till för, egentligen. Allmänna riktlinjer är i sig inte tillräckliga, utan de måste specificeras i praktiskt orienterade termer. När gör man vad? Hur? Och framför allt: varför?

5. När en 1-1-satsning (en dator till varje elev och lärare) är genomförd i en skola har varje person, exakt samtidigt, tillgång till en fantastisk kunskapsmaskin och en lika enastående distraktionsmaskin. Informationsöverflöd, mental splittring, brist på reflektion och snuttifiering av innehåll måste aktivt undvikas i lärandesituationer. Hur detta bäst sker är inte självklart, men en sak är säker: Läraren blir ännu viktigare än tidigare. Denne blir friare i förhållande till läromaterialet, men måste samtidigt ha god koll på sitt ämne och förmåga att leda eleverna förbi kända blindskär. Det är väsentligt att kunskapssökandet inte börjar från ”scratch”. Från individuell synpunkt kan det verka ”kreativt” att uppfinna hjulet på nytt, men från samhällssynpunkt är det slöseri och att göra individerna en otjänst.

6. I alla lärandesammanhang är det väsentligt att skilja mellan tankearbete, det tillstånd i vilket egna tankar föds och prövas, och det aktiva uttryckandet av vad man har tänkt. Internet och sociala medier förstärker uttrycksmöjligheterna mycket kraftigt, men kan samtidigt – om man inte ser upp – tyvärr hämma en djupare tanke- och reflektonsförmåga. Detta betyder att man i skolan och andra lärandesammanhang behöver kunna praktiskt skilja mellan dessa olika sinnestillstånd och förstå hur de gynnas respektive missgynnas, för att målen med undervisningen ska kunna uppnås. (Återigen är det alltså väsentligt att ha en mycket tydlig, praktisk uppfattning om vilka målen är.)

7. Uppmärksamhet, liksom kärlek, kommer inifrån, från ett oemotståndligt upplevt behov. Om kunskapstörsten saknas, eller inte väcks, spelar det ingen roll vad man kräver eller vad man vill uppnå med undervisning. Syftet med god undervisning är att tänka tillsammans. Lärare måste få elever med sig i tänkandet. Tänkandet kräver ett föremål (ett ämne, en kunskapsbas). Därför får man inte skilja mellan att ”tänka själv” och att ”kunna fakta”; de hör oundvikligen ihop. Om interaktiv internetanvändning främjar kunskapstörsten kan den bli ett mycket kraftfullt lärandemedel, men inte annars.

8. För skolan och andra aktörer med utbildningsansvar i samhället gäller det alltså att mycket konkret fråga sig: Vad är det vi vill sträva efter? Vad vill vi uppnå? Varför? Vad vill vi främja i samhället? Det kommer oundvikligen att råda delade meningar, men jag tror att en genomgripande diskussion – mot bakgrund av de reella och akuta utmaningar som omvärldsförändringarna ställer oss inför – kan leda till en konkret och angelägen medvetenhet om vissa grundläggande svar på dessa frågor, som de flesta sedan kan vara överens om. Alternativet är en sorts upplösning och segregering med helt och hållet oklara utsikter.

9. Allt fler yrkesverksamheter bygger på samarbete och inte på enbart individuella prestationer. Det är resultat som räknas, inte individers bidrag i sig. I skolan är emellertid prioriteringarna de omvända; där är det i slutändan endast individuella prestationer som värdesätts (i form av betyg). Detta leder till en diskrepans mellan vad skolan värderar och vad stora delar av arbetslivet värderar. Därmed uppstår två frågor: Varför är individuella förmågor och prestationer ändå centrala (jfr punkt 2)? Hur kan odlandet av sådana förmågor kombineras med främjandet av samarbetsförmåga och kunskapsutbyte i lärandesammanhang?

Det som synes vara

2011-04-19T09:18:00.001+02:00

Det kan vara svårt att verkligen inse, att saker och ting inte är vad de synes vara. Det är som om vi levde i en avancerad datorsimulering, men utan att veta om det. Eller också har vi ”glömt bort” det och sedan aldrig vågat erkänna igen hur det förhåller sig. Det är som om The Matrix på sätt och vis är alldeles på riktigt. Det är en hemsk tanke. Men låt oss hålla kvar den. Vilka är de där ”sakerna och tingen” som bara synes vara? Är de ”allting”, eller bara vissa ting? Hur bestäms det vad vad vi tror på, utan att vi märker det? Ty på något sätt har det ju omärkligt bestämts för oss, någon gång. Annars hade vi ju inte verkligen trott på det. Hade vi tänkt ut det själva skulle vi ju ha kunnat ändra oss. Men det gör vi inte, om inte något oförutsett inträffar -- om ens då, annat än tillfälligt. Så, vad är det vi vanligen inte uppmärksammar?

Tänkvärda citat, 1

2011-04-15T10:50:00.001+02:00

"The enlightened way to use a machine is to judge its powers, fashion its uses, in light of our own limits rather than the machine's potential. We should not compete against the machine. A machine, like any model, ought to propose rather than command, and humankind should certainly walk away from command to imitate perfection. Against the claim of perfection we can assert our own individuality, which gives distinctive character to the work we do. [...] Getting things right -- be it functional or mechanical perfection -- is not an option to choose if it does not enlighten us about ouselves."

Richard Sennett, The Craftsman, Yale University Press, 2008, s 105-106

Utanför burarna

2011-04-14T16:27:00.000+02:00

Vi lever alla, mer eller mindre, i intellektuella burar. Men de har dörrar. Det kan inträffa, att dessa öppnas utifrån. Men då är de flesta av oss egendomligt ivriga, att själva stänga dem igen. Dock kan det hända, att en och annan drumlar ut och förirrar sig en bit bort från de trygga gallren. Efter ett tag blir emellertid de vidder som där kan anas så överväldigande, att många skyndar sig in igen. (Ibland in i en annan bur.) Efter detta kontrollerar och försvarar de envetet gallrens hållfasthet. De vet att gallren finns där och de gillar det.
Men så är det ändå någon enstaka person, som inte gärna återvänder till buren igen, även om de uppskattar dess funktion i vissa lägen. De vänjer sig långsamt vid det förändrade perspektivet och får så småningom också grepp om burarnas verkliga innebörd. Då bryr de sig inte längre så mycket om huruvida de är inne eller ute. De kan ju gå och komma som de vill. Men de skulle också gärna vilja prata med andra om de där gallren.
Om varför de bara är praktiska, inte obligatoriska.

Vad lever jag för? Och du?

2011-04-13T12:14:00.004+02:00

Vilka värden strävar jag efter att upprätthålla och försöka förverkliga, i mig själv och i förhållande till andra? Hållbara svar på sådana frågor kan inte alltid formuleras tydligt i ord, men de behöver vara starkt närvarande i medvetandet. Egentligen behövs det en position, en inre hållning, utifrån vilken det som utspelar sig i mig och kring mig kan värderas -- i förhållande till det jag lever för. Vad tror jag på egentligen?

Det är inte så lätt att veta vad man verkligen tror på. Dock kan det uppstå förklarade ögonblick, ögonblick då man med full skärpa inser vad som verkligen betyder något. Det kan vara något som utåt sett verkar trivialt, men som man själv aldrig glömmer och som ändrar hela ens livsinriktning. Den här sortens insikter är ofrånkomligen djupt personliga. De går inte att formulera och förmedla i allmänna termer. Men om jag försöker gestalta ett par sådana ur mitt eget liv, så kanske du kan få lite hjälp att känna igen något liknande för din del. Vi kanske inte kommer till samma slutsatser, men samtal oss emellan -- i andanom, om inte annat -- skulle kunna bli mera djuplodande och mera tillfredsställande för vår inre människa, den vi egentligen är eller borde vara, än det mesta som det pratas så mycket om.

Den kanske första riktigt starka upplevelsen av denna karaktär, för min del, ägde rum sommaren 1977, när jag befann mig i den gamla staden Patzcuaro i Mexicos centrala högland. Jag hade rest till Mexico, liksom jag två år tidigare hade rest till Östafrika, för att jag var övertygad om att äventyret, det som verkligen betydde något, fanns någon annanstans.

En kväll promenerade jag i stadens utkanter. Solen var på väg att gå ned. På ett fält upplyst av en nästan nordiskt blek kvällssol spelade några barn fotboll. Ljuset, svalkan i luften, doften från barrträden, allt var på samma gång välbekant och främmande. Det var välbekant för att det på ett plan var ganska likt hur det kunde kännas en sval sommarkväll i Dalarna. Det var främmande för att husen såg annorlunda ut, ropen från barnen var på spanska, trädens barr var för långa och bergen för höga. Men vad jag verkligen upplevde, vad som slog mig så hårt att jag kan känna dess fulla kraft fortfarande efter alla år, var att det är ingen verklig skillnad. Under ytan av alla historiska, kulturella och geografiska olikheter levde jag och människorna i Patzcuaro under samma osäkra villkor. Vad lever vi allihop för egentligen? Ingen av oss hade fötts med ett medvetet svar på den frågan. Och inte fanns svaret i Mexico. Inte för mig.

Lusten efter det jag trodde var främmande och bara därför intressantare försvann omedelbart och fullständigt. Den har aldrig kommit tillbaka. Det är som om jag botades från någon sorts namnlös villfarelse, en gång för alla. Nästan som en sorts påminnelse. Ja visst ja. Det är här jag är, det är här jag behöver förstå och leva -- det vill säga där jag är, där jag hör hemma. Inte i Mexico, alltså.

Nästa upplevelse av detta slag, som jag minns med samma klarhet och som också fortfarande verkar i mig med samma kraft, inträffade när det hade tagit slut mellan mig och en flickvän, efter ett intensivt och stormigt förhållande under närmare ett år. Det var drygt två år efter Mexico-resan. Jag kom gående längs Södra Förstadsgatan i Malmö, nästan framme vid Möllevångstorget. Det var en sen eftermiddag i november. Solen hade försvunnit bakom hustaken, men efterskenet dröjde kvar och gjorde ett melankoliskt intryck, som om något var på väg att försvinna för gott in i det speciellt malmöitiska vintermörkret.

Själv var jag djupt bedrövad och osäker på hur livet nu skulle bli. Då var det plötsligt som om Någon tog en tavelsudd och helt enkelt bara suddade bort mörkret, både inom mig och utanför. Kvar blev inte någon upprymd lyckokänsla -- även om allt det negativa plötsligt hade försvunnit som genom ett trollslag -- utan en kristalliskt klar visshet om att "jag inte är jag". Att det bor två människor i mig. En vanlig vardaglig typ som är som ett rö för alla tillfälliga omständigheter. Och en helt annan, som är mera jag än den jag vanligen är. En liksom "större" person, som av sin egen natur hade ett väldigt annorlunda perspektiv på allting, jämfört med den jag dittills hade trott att jag var.

Det verkligt egendomliga är att den här andre, som jag alltifrån det ögonblicket visste var jag på riktigt, aldrig sedan dess någonsin har lämnat mig, annat än skenbart och för en tid, vilket kunnat vara nog så plågsamt. På en sekund hade jag förvandlats till en ny människa. En människa som aldrig på allvar, någon längre tid, skulle kunna tycka och tro det, som jag tidigare hade tyckt och trott, nämligen att världen jag såg runt omkring sig var den enda verklighet som fanns. Det här låter ju lite konstigt och egendomligt när jag försöker beskriva det, men i verkligheten visste jag alltsammans i samma enda ögonblick.

När vi talar om väsentliga värden och vad vi lever för behöver vi, menar jag, skapa tillgång till det där högre jaget, som inte vänder kappan efter vinden hela tiden och som har en djupt känd riktning, bara ens ego kan hålla tyst en stund.