onsdag 20 april 2011

Skolans och vårt samhälles framtid - avgörande punkter

Nedanstående sammanfattar ett antal faktorer som enligt min bedömning inte bör ignoreras, om vi i det svenska samhället vill bibehålla och främja en klokt grundad och kreativ handlingsfrihet i förhållande till massiva omvärldsförändringar. Punkterna har talrika beröringspunkter; de presenteras inte i någon särskild ordning.

1. Omvärldsförändringarna är så snabba och svåra att bedöma konsekvenserna av, att samhällets olika aktörer, som måste handla och reagera nu, inte har tid att vänta på säkerställda och beprövade forskningsresultat enligt sedvanliga metoder. Därför behöver vi utveckla ett kontinuerligt och effektivt utbyte, på många olika sätt, mellan ”tänkare” och ”aktörer”, med pragmatiska förtecken.

2. Förmågan till koncentration och eftertanke måste främjas och odlas på ett mera medvetet och ordnat sätt än vad vi tidigare har varit vana vid. Det gäller att inte bara vara ett informationsrelä, utan att också kunna tillföra något. Detta går inte utan möjlighet till lugn eftertanke.

3. Barn och ungdomar är idag, utan egen förskyllan, försatta i en allomfattande mediesituation som inte är lika självklar för de äldre generationerna. Detta medför en ”upplevelseklyfta” som inte kan överbryggas genom att betrakta de yngre som kunniga digitala infödingar, utan enbart genom utveckling av vanor och metoder som leder till att unga och äldre lär av varandra.

4. Den nya mediemiljön, med Internet i centrum, medför att skolverksamhet inte längre ovillkorligen behöver identifieras med en specifik plats, med specifika lokaler. Detta leder till att vi behöver bli medvetna om vilka inslag i lärandet som kräver att man samlas på samma ställe vid samma tid, och vilka delar som med fördel kan ”spridas ut”. För att en sådan avvägning ska bli möjlig krävs det att vi har en mycket tydlig uppfattning om vad skolan är till för, egentligen. Allmänna riktlinjer är i sig inte tillräckliga, utan de måste specificeras i praktiskt orienterade termer. När gör man vad? Hur? Och framför allt: varför?

5. När en 1-1-satsning (en dator till varje elev och lärare) är genomförd i en skola har varje person, exakt samtidigt, tillgång till en fantastisk kunskapsmaskin och en lika enastående distraktionsmaskin. Informationsöverflöd, mental splittring, brist på reflektion och snuttifiering av innehåll måste aktivt undvikas i lärandesituationer. Hur detta bäst sker är inte självklart, men en sak är säker: Läraren blir ännu viktigare än tidigare. Denne blir friare i förhållande till läromaterialet, men måste samtidigt ha god koll på sitt ämne och förmåga att leda eleverna förbi kända blindskär. Det är väsentligt att  kunskapssökandet inte börjar från ”scratch”. Från individuell synpunkt kan det verka ”kreativt” att uppfinna hjulet på nytt, men från samhällssynpunkt är det slöseri och att göra individerna en otjänst.

6. I alla lärandesammanhang är det väsentligt att skilja mellan tankearbete, det tillstånd i vilket egna tankar föds och prövas, och det aktiva uttryckandet av vad man har tänkt. Internet och sociala medier förstärker uttrycksmöjligheterna mycket kraftigt, men kan samtidigt – om man inte ser upp – tyvärr hämma en djupare tanke- och reflektonsförmåga. Detta betyder att man i skolan och andra lärandesammanhang behöver kunna praktiskt skilja mellan dessa olika sinnestillstånd och förstå hur de gynnas respektive missgynnas, för att målen med undervisningen ska kunna uppnås. (Återigen är det alltså väsentligt att ha en mycket tydlig, praktisk uppfattning om vilka målen är.)

7. Uppmärksamhet, liksom kärlek, kommer inifrån, från ett oemotståndligt upplevt behov. Om kunskapstörsten saknas, eller inte väcks, spelar det ingen roll vad man kräver eller vad man vill uppnå med undervisning. Syftet med god undervisning är att tänka tillsammans. Lärare måste få elever med sig i tänkandet. Tänkandet kräver ett föremål (ett ämne, en kunskapsbas). Därför får man inte skilja mellan att ”tänka själv” och att ”kunna fakta”; de hör oundvikligen ihop. Om interaktiv internetanvändning främjar kunskapstörsten kan den bli ett mycket kraftfullt lärandemedel, men inte annars.

8. För skolan och andra aktörer med utbildningsansvar i samhället gäller det alltså att mycket konkret fråga sig: Vad är det vi vill sträva efter? Vad vill vi uppnå? Varför? Vad vill vi främja i samhället? Det kommer oundvikligen att råda delade meningar, men jag tror att en genomgripande diskussion – mot bakgrund av de reella och akuta utmaningar som omvärldsförändringarna ställer oss inför – kan leda till en konkret och angelägen medvetenhet om vissa grundläggande svar på dessa frågor, som de flesta sedan kan vara överens om. Alternativet är en sorts upplösning och segregering med helt och hållet oklara utsikter.

9. Allt fler yrkesverksamheter bygger på samarbete och inte på enbart individuella prestationer. Det är resultat som räknas, inte individers bidrag i sig. I skolan är emellertid prioriteringarna de omvända; där är det i slutändan endast individuella prestationer som värdesätts (i form av betyg). Detta leder till en diskrepans mellan vad skolan värderar och vad stora delar av arbetslivet värderar. Därmed uppstår två frågor: Varför är individuella förmågor och prestationer ändå centrala (jfr punkt  2)? Hur kan odlandet av sådana förmågor kombineras med främjandet av samarbetsförmåga och kunskapsutbyte i lärandesammanhang?