onsdag 13 april 2011

Vad lever jag för? Och du?

Vilka värden strävar jag efter att upprätthålla och försöka förverkliga, i mig själv och i förhållande till andra? Hållbara svar på sådana frågor kan inte alltid formuleras tydligt i ord, men de behöver vara starkt närvarande i medvetandet. Egentligen behövs det en position, en inre hållning, utifrån vilken det som utspelar sig i mig och kring mig kan värderas -- i förhållande till det jag lever för. Vad tror jag på egentligen?

Det är inte så lätt att veta vad man verkligen tror på. Dock kan det uppstå förklarade ögonblick, ögonblick då man med full skärpa inser vad som verkligen betyder något. Det kan vara något som utåt sett verkar trivialt, men som man själv aldrig glömmer och som ändrar hela ens livsinriktning. Den här sortens insikter är ofrånkomligen djupt personliga. De går inte att formulera och förmedla i allmänna termer. Men om jag försöker gestalta ett par sådana ur mitt eget liv, så kanske du kan få lite hjälp att känna igen något liknande för din del. Vi kanske inte kommer till samma slutsatser, men samtal oss emellan -- i andanom, om inte annat -- skulle kunna bli mera djuplodande och mera tillfredsställande för vår inre människa, den vi egentligen är eller borde vara, än det mesta som det pratas så mycket om.

Den kanske första riktigt starka upplevelsen av denna karaktär, för min del, ägde rum sommaren 1977, när jag befann mig i den gamla staden Patzcuaro i Mexicos centrala högland. Jag hade rest till Mexico, liksom jag två år tidigare hade rest till Östafrika, för att jag var övertygad om att äventyret, det som verkligen betydde något, fanns någon annanstans.

En kväll promenerade jag i stadens utkanter. Solen var på väg att gå ned. På ett fält upplyst av en nästan nordiskt blek kvällssol spelade några barn fotboll. Ljuset, svalkan i luften, doften från barrträden, allt var på samma gång välbekant och främmande. Det var välbekant för att det på ett plan var ganska likt hur det kunde kännas en sval sommarkväll i Dalarna. Det var främmande för att husen såg annorlunda ut, ropen från barnen var på spanska, trädens barr var för långa och bergen för höga. Men vad jag verkligen upplevde, vad som slog mig så hårt att jag kan känna dess fulla kraft fortfarande efter alla år, var att det är ingen verklig skillnad. Under ytan av alla historiska, kulturella och geografiska olikheter levde jag och människorna i Patzcuaro under samma osäkra villkor. Vad lever vi allihop för egentligen? Ingen av oss hade fötts med ett medvetet svar på den frågan. Och inte fanns svaret i Mexico. Inte för mig.

Lusten efter det jag trodde var främmande och bara därför intressantare försvann omedelbart och fullständigt. Den har aldrig kommit tillbaka. Det är som om jag botades från någon sorts namnlös villfarelse, en gång för alla. Nästan som en sorts påminnelse. Ja visst ja. Det är här jag är, det är här jag behöver förstå och leva -- det vill säga där jag är, där jag hör hemma. Inte i Mexico, alltså.

Nästa upplevelse av detta slag, som jag minns med samma klarhet och som också fortfarande verkar i mig med samma kraft, inträffade när det hade tagit slut mellan mig och en flickvän, efter ett intensivt och stormigt förhållande under närmare ett år. Det var drygt två år efter Mexico-resan. Jag kom gående längs Södra Förstadsgatan i Malmö, nästan framme vid Möllevångstorget. Det var en sen eftermiddag i november. Solen hade försvunnit bakom hustaken, men efterskenet dröjde kvar och gjorde ett melankoliskt intryck, som om något var på väg att försvinna för gott in i det speciellt malmöitiska vintermörkret.

Själv var jag djupt bedrövad och osäker på hur livet nu skulle bli. Då var det plötsligt som om Någon tog en tavelsudd och helt enkelt bara suddade bort mörkret, både inom mig och utanför. Kvar blev inte någon upprymd lyckokänsla -- även om allt det negativa plötsligt hade försvunnit som genom ett trollslag -- utan en kristalliskt klar visshet om att "jag inte är jag". Att det bor två människor i mig. En vanlig vardaglig typ som är som ett rö för alla tillfälliga omständigheter. Och en helt annan, som är mera jag än den jag vanligen är. En liksom "större" person, som av sin egen natur hade ett väldigt annorlunda perspektiv på allting, jämfört med den jag dittills hade trott att jag var.

Det verkligt egendomliga är att den här andre, som jag alltifrån det ögonblicket visste var jag på riktigt, aldrig sedan dess någonsin har lämnat mig, annat än skenbart och för en tid, vilket kunnat vara nog så plågsamt. På en sekund hade jag förvandlats till en ny människa. En människa som aldrig på allvar, någon längre tid, skulle kunna tycka och tro det, som jag tidigare hade tyckt och trott, nämligen att världen jag såg runt omkring sig var den enda verklighet som fanns. Det här låter ju lite konstigt och egendomligt när jag försöker beskriva det, men i verkligheten visste jag alltsammans i samma enda ögonblick.

När vi talar om väsentliga värden och vad vi lever för behöver vi, menar jag, skapa tillgång till det där högre jaget, som inte vänder kappan efter vinden hela tiden och som har en djupt känd riktning, bara ens ego kan hålla tyst en stund.