torsdag 23 juni 2011

Undrans tid

Sommaren kan vara filosoferandets tid; så är det i alla fall för mig. När man som jag inte är bunden av akademiska föresatser kan tänkandet vandra extra fritt. Ett av mina bokprojekt har arbetsnamnet Evigt liv - myt, faktum eller möjlighet. Där tränger jag bl a in i dagens transhumanistiska ambitoner att förlänga livet, men också i icke-moderna idéer och praktiker. Ämnet utgör en fascinerande ingång till filosofins absoluta grundfrågor, fokuserad kring det individuella, personliga livet och dess möjligheter, eller omöjligheter.

I filosofin ägnar man sig av hävd åt fyra typer av för oss människor grundläggande frågor:
Vad är verkligt och hur kan jag erfara det?
Vad är sant och hur kan jag avgöra det?
Vad är gott och rätt och hur kan jag handla efter det?
Vad är vackert och hur kan jag åstadkomma det?
De fyra studiefält som svarar mot, om inte på, dessa frågor är ontologi, epistemologi, etik och estetik. Epistemologer, etiker och estetiker är det lätt att hitta på våra högre utbildnings- och forskningsinstitutioner. Det är märkbart sämre beställt med ontologer. Tills helt nyligen hörde man aldrig: "Vi behöver ha ett ontologiskt perspektiv på den här frågan". Men på sistone tycks ontologin få en liten renässans. Det gläder mig oerhört.

I all förmodern eller icke-modern filosofi, i alla kända kulturer, såg man (själv)klara förbindelser mellan dessa olika filosofiska spörsmål, vare sig man formulerade själva frågorna i dessa termer eller inte. De fyra frågorna implicerar helt enkelt varandra. Det verkliga, det sanna, det goda och det vackra sammanfaller i en odelbar, transcendent enhet som i världen kommer till mångfaldigt uttryck. Det rätta är att i allt sträva efter att främja perceptionen av den övergripande men inte konkreta enheten och att motarbeta det som hotar eller hindrar denna strävan efter medvetenhet. Overklighet, osanning, orätt, fulhet är alla avvikelser inte bara från vad som borde vara, utan från det som verkligen är "under ytan". Vad som är verkligt, sant, vackert och gott är med andra ord inte på något sätt en fråga om subjektivt godtycke, utan är den absoluta grunden för allt annat. Den implicita enheten bakom filosofins fyra grundfrågor är alltså metafysisk och suprarationell, i den mån rationaliteten grundas i den fysiska världen. En dylik metafysisk åskådning göre sig i vårt utbildningsväsende ännu mindre besvär än den ontologiskt inriktade. Men utanför systemet, på nätterna och om somrarna kanske, kan vi knappast undvika att verkligen undra.

I dag råder dock inom och mellan människor en i det närmaste total förvirring vad gäller svaret på alla fyra frågorna. Och vår konkreta urbana värld har också på något sätt blivit liksom overklig, utan sanning, orättfärdig och ful, i alla fall så fort man avlägsnar sig från de chicare stadsdelarna. En transcendent enande princip har gått förlorad, både i medvetandet och i de fysiskt manifesterade kulturella uttrycken. Vi har mist den övertygelse som var en förutsättning för den fundamentala samstämmigheten i gångna tiders tänkande och handlande, tron på en verkligt transcendent Princip som enar och råder över världens mångfald, såväl i naturen som i människohjärtat och i samhället.

Men vänta lite nu! Var det bättre förr? Är det vad jag säger? Nej, det handlar egentligen inte om "förr" och "nu", annat än i ett enda avseende. Innan sekulariseringen och rationaliserandet av tänkandet slog igenom på bred front, var alla,i Sverige, för att nu hålla oss till vårt eget hörn av världen, i besittning av ett gemensamt språk om människan och "Gud", vare sig man tog detta på allvar eller inte. Därmed var också sanningens möjlighet ständigt närvarande och aktuell, fastän man kanske inte ens "trodde" på den konventionella kristendomen. Själva det språkbruket -- om människan som ett faktiskt mikrokosmos ("Guds avbild") till exempel -- är idag obegripligt för de flesta. Inte ens den rationella insikten om världens och -- i viss mening -- värdenas enhet kan göra sig gällande längre, annat än i den så kallade miljödebatten, men där gäller den i slutändan enbart integriteten hos ett fysiskt, ekologiskt system, som riskerar att sluta "fungera". Som om världen var en maskin som hotar att bli "ineffektiv" för våra överlevnadsbehov. Ett halvdant surrogat kan man säga.

Det har större betydelse än vad man oftast vill erkänna vad man verkligen tror.