fredag 5 augusti 2011

Den första kärleken

När jag var mycket ung fanns det i staden där jag bodde med mina föräldrar och min yngre bror en djurhandlare som hette Ruben. Han höll först till i en ganska sjabbig träkåk mitt i stan, numera riven. Då, i den där kåken, rymdes ibland hela världen tyckte jag.

Vi hade nyligen flyttat från Siljansbygden, där jag kommit till medvetet liv och där allt i livet ännu var som det borde vara. Jag hatade stan. Därför satt jag under ljumma sommarkvällar helst ensam på balkongen och läste djurböcker. Djur var mitt största och närapå enda intresse. Gerald Durrell var min favoritförfattare. Hela arken full läste jag om ett par gånger varje år. Jag läser fortfarande om den då och och då. Så här börjar den:
Fartyget nosade sig fram genom morgondimman på ett hav lugnt som en filbunke. En svag men eggande lukt kom oss till mötes från den osynliga stranden. Den var sammansatt av doften från blommor, fuktig jord, palmolja och tusen andra berusande dofter som väcktes till liv av den uppgående solen, en blek, töcknig ring av ljus som dunkelt skymtade genom dimman. Solen steg allt högre och dess strålar genomträngde dimman och lossade dess fästen på land och i vatten. Långsamt drog dimman upp mot skyn i långa ringlande kolonner och så småningom syntes bukten och kusten. Det var min första glimt av Afrika.
I mitt unga sinne verkade detta som rena uppbyggelselitteraturen. Afrika var för mig det förlovade, förlorade, mytiska Landet. Det var dit jag ville komma - tillbaka, kändes det som. I Afrika fanns det djur, underbara, enastående, mystiska och vördnadsbjudande djur, i ett landskap vars uråldrighet jag än så länge bara kände via bilder och något enstaka teveprogram. Den första uppenbarelsen, ett par år tidigare, hade varit Sven Gillsäters teveserie Pias safari. Sedan följde fler, förutom Durrells framför allt Bernhard Grzimeks Serengeti får inte dö och Även noshörningar hör alla människor till.

En naiv exotism var naturlig för mig. Gerald Durrell berättar om insamlingsresor. Märkliga djur samlas och fångas för vidare befordran till europeiska djurparker. En liknande verksamhet låg bakom det jag mötte hos Ruben i hans träkåk hemmavid. Jag cyklade dit flera gånger i veckan. Ofta möttes jag av nya spännande varelser i nedervåningens två stora rum. Flygande hundar, stora svarta tejuödlor, boaormar, arapapegojor, dödskalleapor. Listan skulle kunna bli mycket lång. Själv hade jag hemma vid den här tiden bara två sebrafinkar; det var vad min skrala kassa räckte till, med benäget bistånd från föräldrar. Långt efteråt undrar jag vem som egentligen köpte de där flygande hundarna och de bitska tejuödlorna. När jag själv blivit äldre och mera luttrad förstår jag att det inte var så många, om ens någon. Ruben kunde helt enkelt inte låta bli att skaffa hem vad han själv var så fascinerad av. Lite grann ville han säkert briljera också. När han några år senare flyttade affären till ett nytt ställe, längre från centrum, blev också hans sortiment mera måttfullt. Om det berodde på förnuft eller ny lagstiftning låter jag vara osagt.

När jag hösten 1976 kom till Lund för att studera var jag intellektuellt uppväxt med etologen Konrad Lorenz och evolutionsbiologen Ernst Mayr. Min vurm för djur av alla slag, dock främst giftormar, paddor och konstiga fiskar, hade en dag lett till en oväntad bieffekt då jag, fjorton år gammal, i bibliotekets hylla för biologiböcker hittade en, på den tiden, väldigt annorlunda bok: Djuriskt och mänskligt av Konrad Lorenz. Förutom fascinerande uppsatser som ”Bidrag till de sociala corvidernas etologi” (det handlade om kajor och var inte alls så torrt som det låter) fanns det också ett par texter av ett helt annat slag: ”Delen och helheten i djurs och människors gemenskap” och ”Psykologi och utvecklingshistoria”. Med dessa uppsatser lyckades författaren väcka mitt intellekt till liv. Så mycket begrep jag, att här rymdes en förklaring till djurs och människors likheter med varandra. Nära befryndad som jag kände mig med olika djur – dock i detta avseende kanske inte paddor i första hand – var tanken på ett verkligt släktskap och dess tankemässiga konsekvenser synnerligen fascinerande. Att människor som jag själv var djur framstod som ett självklart faktum och här hade vi en förklaring som framstod som uppenbar så fort jag fick reda på den. Men det var ändå inte specifikt det som gjorde störst intryck på mig i Lorenz bok. Det var snarare det, att man vetenskapligt och filosofiskt kunde tänka sig fram till de mest enastående intressanta slutsatser om världen och livet. På så sätt lärde mig Konrad Lorenz, i de nämnda uppsatserna, grunderna i ett levande bruk av tankens verktyg. Det fick man inte lära sig i skolan.

Efter det föll det sig naturligt att vid sidan om mina handgripliga studier av fiskar, grodor, ormar, ödlor, fåglar och annat som rör sig lära mig mer om utvecklingsläran, eller Darwins evolutionsteori som jag lärde mig att kalla den. I tankens värld var denna min första kärlek och den skulle där komma att inta en framträdande plats under många år, ända tills jag en dag insåg var den brast, inte genom att vara ogiltig, men genom att lika underförstått som omotiverat avvisa introspektion som en lika giltig kunskapsväg när det gäller människans natur.