fredag 28 oktober 2011

Våga vara obekväm -- tänk "disruptivt"

Media Evolutions konferens The Conference 2011 lyssnade jag på Luke Williams med flera som talade om "disruptive thinking". Jaha! tänkte jag. Det är ju vad jag har ägnat livet åt till stor del och nog tusan är/har det varit obekvämt. Det verkar finnas få saker som människor ogillar så starkt som att behöva tänka annorlunda än vad de är vana vid. Själv har jag gjort det till en vana. Svenskar verkar dock ha ett extra stort bekräftelsebehov och konsensus är närapå (virtuellt) inskrivet i grundlagen. Vad ska man säga om ett parti som vill vara "för alla", till exempel?

Detta sakernas tillstånd skulle jag vilja ändra på. Är du intresserad av att hjälpa till? Nu vet du var jag finns; det skulle vara väldigt roligt att prata. Vill du kanske till och med ha hjälp att bryta upp invanda tankemönster, därför att du märker att de hindrar din organisations positiva utveckling på sikt?

"Disruptivt tänkande" har en viss likhet med att låta någon vara "djävulens advokat", men är egentligen något mycket mera radikalt -- i ordets bokstavliga mening (radix = rot). Förutfattade meningar, det som i logiken kallas axiom, är nödvändiga för allt tänkande och all målinriktad handling, men de är inga vitala kroppsdelar. De är alltid i princip umbärliga. Till och med logikens fundamenta är umbärliga; det är fullt möjligt att agera ologiskt och det kan ibland vara både nyttigt och nödvändigt. Livet är inte en fråga om logik; det är bara vissa rationella procedurer som kräver logik. Livet handlar således inte heller om att upprätthålla axiom, förutfattade meningar, annat än av praktiska skäl.

När man börjar ana, att de förutfattade meningar som förekommer i ett givet sammanhang kanske inte är de mest produktiva, adekvata eller kreativa, då blir frågan: Hur får man syn på dem? Det är den jobbiga och oroande biten. Den innebär ju, tror man lätt, att man kan behöva tänka tanken: "Tänk om jag/vi har tänkt fel?" Så uppfattas det ofta. Men "fel" är fel ord. Det man behöver inse är i stället: "Tänk om det finns ett annat intressant/roligt sätt att tänka på det här!" Till och med axiom kan vara lika konstruktivt utbytbara leksaker som en hög med legobitar. Byt ut ett och se vad som händer. Och det bästa är att det faktiskt är lika ofarligt att bara tänka annorlunda som att bygga med Lego. Den som tror något annat är en diktator (in spe), en tankepolis. Genom att faktiskt leka med de djupare (mera grundläggande) tankarna, efter att man fått syn på dem, kan man hitta nya handlingsvägar. Men det kräver en personlig insats som kan vara jobbig först, hur roligt det än blir sedan.

Luke Williams påpekar i inledningen till boken Disrupt: "Business schools teach how to analyze but not how to create compelling emotional connections, while design schools teach how to come up with those connections but not how to ensure they’re commercially viable." Den här sortens improduktiva, institutionaliserade uppdelningar hänger samman med en generell trend mot specialisering som går på tvärs mot den samtidiga trenden mot behovet att överskrida gränser. Dessa utbildningsmässiga inlåsningar smittar av sig på rekrytering och arbetssätt i företag och organisationer. Jag själv, till exempel, som är högkvalificerad när det gäller både intellektuellt och praktiskt gränsöverskridande möts just därför ofta av en egendomlig misstänksamhet. Det är mycket bekvämare med någon som (bara) är  något väldefinierat och välkänt. Då vet man i vilket fack han eller hon hör hemma och ens till synes rationella inbillning lever tryggt vidare. Och så undrar man ändå varför det inte blir fantastiska och nyskapande resultat.

Ett problem här är att det finns ett överflöd av ytlig mångfald. Alla är ju för innovation, kreativitet, originalitet, autenticitet, eller vilket nu honnörsordet råkar vara för dagen. Det största misstaget som görs -- förutom att man ser mångfald där det ofta bara är en massindividualism i vilken alla mest kollar på alla andra -- är att man inbillar sig att innovation, till exempel, kan instrumentaliseras. Att det skulle finnas någon sorts recept annat än att verkligen tänka nytt, vilket ofta(st) betyder (helt) annorlunda. Ärligt talat tror jag inte att alla människor kan detta, men det är sällan givet på förhand vem som kan eller inte kan i en faktisk situation. För några år sedan recenserade jag ett par relevanta böcker av evolutionsbiologerna Peter J. Richerson och Robert Boyd  i Forskning & Framsteg (kompletterande anmärkning här).  De har goda skäl för påståendet att det är mindre kostsamt att härma andra än att tänka själv, vilket gör att majoriteten av en befolkning alltid kommer att vara härmapor. Samtidigt är den minoritet som inte i första hand härmar andra en förutsättning för kulturell evolution, dvs för uppkomsten av nya tänkesätt och samhällsmönster. Problemet i dagens samhälle, vars nuvarande typ av ekonomi approximerar det till en darwinistisk situation av den typ Boyd och Richerson har studerat, är att härmfaktorn förstärks fastän friheten är principiellt stor, kanske större än i något tidigare samhälle. Detta är den paradox som det gäller att komma förbi.