tisdag 20 september 2016

Välkommen!

Du har hittat till min enkla presentationssida.

Jag arbetar med det som gömmer sig i mellanrummen.
Där det intressantaste och mest utmanande finns.
Mellan ämnena. Mellan branscherna. Mellan medvetandena.

Det sker i olika former:
Som medgrundare av tankesmedjan Infontology.
Som podradiomakare med Eric Schüldt.
Med Konversatoriet.
Med nättidskriften Mooria.
I samarbeten med olika konstnärer (inom skulptur, dans, performance, konceptkonst etc).
Som oberoende expert för EU-kommissionen.
Med mera.

Smakprov på vad jag gör framöver:
Den 7-8 oktober kan du träffa mig under Frihetsförmedlingens "Open Freedom Lab" på Österängens konsthall.
Den 18 oktober blir det föredrag på Steneby konsthall. I november är jag gästlektor några dagar på Högskolan för Design och Konsthantverk, Steneby.
Sent i höst (tror jag det blir) kan du se mig i TV-serien Historieätarna, där jag guidar Erik Haag genom en magisk ritual.
I vinter kommer Thomas Jacksons timslånga TV-film med mig och Eric Schüldt i SVT.
Rätt mycket av vad jag gör och har gjort kan du se här.
Kontaktinfo här.
Hör gärna av dig om du också känner att det är i mellanrummen det verkligt viktiga finns!
Vem vet vad vi skulle kunna hitta på tillsammans!


Här på Diakrino finns några äldre blogginlägg, men i den mån jag skriver sådana numera hittar du dem enbart på Infontology.
Du hittar mig också på Twitter (dock sällan numera) och på LinkedIn.

Läs också gärna mina krönikor i Digital Life.

Vi hörs, hoppas jag!

fredag 28 oktober 2011

Våga vara obekväm -- tänk "disruptivt"

Media Evolutions konferens The Conference 2011 lyssnade jag på Luke Williams med flera som talade om "disruptive thinking". Jaha! tänkte jag. Det är ju vad jag har ägnat livet åt till stor del och nog tusan är/har det varit obekvämt. Det verkar finnas få saker som människor ogillar så starkt som att behöva tänka annorlunda än vad de är vana vid. Själv har jag gjort det till en vana. Svenskar verkar dock ha ett extra stort bekräftelsebehov och konsensus är närapå (virtuellt) inskrivet i grundlagen. Vad ska man säga om ett parti som vill vara "för alla", till exempel?

Detta sakernas tillstånd skulle jag vilja ändra på. Är du intresserad av att hjälpa till? Nu vet du var jag finns; det skulle vara väldigt roligt att prata. Vill du kanske till och med ha hjälp att bryta upp invanda tankemönster, därför att du märker att de hindrar din organisations positiva utveckling på sikt?

"Disruptivt tänkande" har en viss likhet med att låta någon vara "djävulens advokat", men är egentligen något mycket mera radikalt -- i ordets bokstavliga mening (radix = rot). Förutfattade meningar, det som i logiken kallas axiom, är nödvändiga för allt tänkande och all målinriktad handling, men de är inga vitala kroppsdelar. De är alltid i princip umbärliga. Till och med logikens fundamenta är umbärliga; det är fullt möjligt att agera ologiskt och det kan ibland vara både nyttigt och nödvändigt. Livet är inte en fråga om logik; det är bara vissa rationella procedurer som kräver logik. Livet handlar således inte heller om att upprätthålla axiom, förutfattade meningar, annat än av praktiska skäl.

När man börjar ana, att de förutfattade meningar som förekommer i ett givet sammanhang kanske inte är de mest produktiva, adekvata eller kreativa, då blir frågan: Hur får man syn på dem? Det är den jobbiga och oroande biten. Den innebär ju, tror man lätt, att man kan behöva tänka tanken: "Tänk om jag/vi har tänkt fel?" Så uppfattas det ofta. Men "fel" är fel ord. Det man behöver inse är i stället: "Tänk om det finns ett annat intressant/roligt sätt att tänka på det här!" Till och med axiom kan vara lika konstruktivt utbytbara leksaker som en hög med legobitar. Byt ut ett och se vad som händer. Och det bästa är att det faktiskt är lika ofarligt att bara tänka annorlunda som att bygga med Lego. Den som tror något annat är en diktator (in spe), en tankepolis. Genom att faktiskt leka med de djupare (mera grundläggande) tankarna, efter att man fått syn på dem, kan man hitta nya handlingsvägar. Men det kräver en personlig insats som kan vara jobbig först, hur roligt det än blir sedan.

Luke Williams påpekar i inledningen till boken Disrupt: "Business schools teach how to analyze but not how to create compelling emotional connections, while design schools teach how to come up with those connections but not how to ensure they’re commercially viable." Den här sortens improduktiva, institutionaliserade uppdelningar hänger samman med en generell trend mot specialisering som går på tvärs mot den samtidiga trenden mot behovet att överskrida gränser. Dessa utbildningsmässiga inlåsningar smittar av sig på rekrytering och arbetssätt i företag och organisationer. Jag själv, till exempel, som är högkvalificerad när det gäller både intellektuellt och praktiskt gränsöverskridande möts just därför ofta av en egendomlig misstänksamhet. Det är mycket bekvämare med någon som (bara) är  något väldefinierat och välkänt. Då vet man i vilket fack han eller hon hör hemma och ens till synes rationella inbillning lever tryggt vidare. Och så undrar man ändå varför det inte blir fantastiska och nyskapande resultat.

Ett problem här är att det finns ett överflöd av ytlig mångfald. Alla är ju för innovation, kreativitet, originalitet, autenticitet, eller vilket nu honnörsordet råkar vara för dagen. Det största misstaget som görs -- förutom att man ser mångfald där det ofta bara är en massindividualism i vilken alla mest kollar på alla andra -- är att man inbillar sig att innovation, till exempel, kan instrumentaliseras. Att det skulle finnas någon sorts recept annat än att verkligen tänka nytt, vilket ofta(st) betyder (helt) annorlunda. Ärligt talat tror jag inte att alla människor kan detta, men det är sällan givet på förhand vem som kan eller inte kan i en faktisk situation. För några år sedan recenserade jag ett par relevanta böcker av evolutionsbiologerna Peter J. Richerson och Robert Boyd  i Forskning & Framsteg (kompletterande anmärkning här).  De har goda skäl för påståendet att det är mindre kostsamt att härma andra än att tänka själv, vilket gör att majoriteten av en befolkning alltid kommer att vara härmapor. Samtidigt är den minoritet som inte i första hand härmar andra en förutsättning för kulturell evolution, dvs för uppkomsten av nya tänkesätt och samhällsmönster. Problemet i dagens samhälle, vars nuvarande typ av ekonomi approximerar det till en darwinistisk situation av den typ Boyd och Richerson har studerat, är att härmfaktorn förstärks fastän friheten är principiellt stor, kanske större än i något tidigare samhälle. Detta är den paradox som det gäller att komma förbi.

tisdag 16 augusti 2011

Tänkvärda citat, 2


"However intelligent they are, people who think and act within their niche avoid the irritating presence of ideological foes, but they also forgo one of the preconditions of learning: hearing other sides. Hearing them, that is, in earnest and positive versions, not through the lens of people who don't endorse them. They develop their own positions, tautly and intricately, but can't imagine others'. [...] in the words of John Stuart Mill: "They have never thrown themselves into the mental positions of those who think differently from them." A paradoxical effect sets in. The more secure they feel, the more limited their horizons and the more parochial their outlook."

fredag 5 augusti 2011

Den första kärleken

När jag var mycket ung fanns det i staden där jag bodde med mina föräldrar och min yngre bror en djurhandlare som hette Ruben. Han höll först till i en ganska sjabbig träkåk mitt i stan, numera riven. Då, i den där kåken, rymdes ibland hela världen tyckte jag.

Vi hade nyligen flyttat från Siljansbygden, där jag kommit till medvetet liv och där allt i livet ännu var som det borde vara. Jag hatade stan. Därför satt jag under ljumma sommarkvällar helst ensam på balkongen och läste djurböcker. Djur var mitt största och närapå enda intresse. Gerald Durrell var min favoritförfattare. Hela arken full läste jag om ett par gånger varje år. Jag läser fortfarande om den då och och då. Så här börjar den:
Fartyget nosade sig fram genom morgondimman på ett hav lugnt som en filbunke. En svag men eggande lukt kom oss till mötes från den osynliga stranden. Den var sammansatt av doften från blommor, fuktig jord, palmolja och tusen andra berusande dofter som väcktes till liv av den uppgående solen, en blek, töcknig ring av ljus som dunkelt skymtade genom dimman. Solen steg allt högre och dess strålar genomträngde dimman och lossade dess fästen på land och i vatten. Långsamt drog dimman upp mot skyn i långa ringlande kolonner och så småningom syntes bukten och kusten. Det var min första glimt av Afrika.
I mitt unga sinne verkade detta som rena uppbyggelselitteraturen. Afrika var för mig det förlovade, förlorade, mytiska Landet. Det var dit jag ville komma - tillbaka, kändes det som. I Afrika fanns det djur, underbara, enastående, mystiska och vördnadsbjudande djur, i ett landskap vars uråldrighet jag än så länge bara kände via bilder och något enstaka teveprogram. Den första uppenbarelsen, ett par år tidigare, hade varit Sven Gillsäters teveserie Pias safari. Sedan följde fler, förutom Durrells framför allt Bernhard Grzimeks Serengeti får inte dö och Även noshörningar hör alla människor till.

En naiv exotism var naturlig för mig. Gerald Durrell berättar om insamlingsresor. Märkliga djur samlas och fångas för vidare befordran till europeiska djurparker. En liknande verksamhet låg bakom det jag mötte hos Ruben i hans träkåk hemmavid. Jag cyklade dit flera gånger i veckan. Ofta möttes jag av nya spännande varelser i nedervåningens två stora rum. Flygande hundar, stora svarta tejuödlor, boaormar, arapapegojor, dödskalleapor. Listan skulle kunna bli mycket lång. Själv hade jag hemma vid den här tiden bara två sebrafinkar; det var vad min skrala kassa räckte till, med benäget bistånd från föräldrar. Långt efteråt undrar jag vem som egentligen köpte de där flygande hundarna och de bitska tejuödlorna. När jag själv blivit äldre och mera luttrad förstår jag att det inte var så många, om ens någon. Ruben kunde helt enkelt inte låta bli att skaffa hem vad han själv var så fascinerad av. Lite grann ville han säkert briljera också. När han några år senare flyttade affären till ett nytt ställe, längre från centrum, blev också hans sortiment mera måttfullt. Om det berodde på förnuft eller ny lagstiftning låter jag vara osagt.

När jag hösten 1976 kom till Lund för att studera var jag intellektuellt uppväxt med etologen Konrad Lorenz och evolutionsbiologen Ernst Mayr. Min vurm för djur av alla slag, dock främst giftormar, paddor och konstiga fiskar, hade en dag lett till en oväntad bieffekt då jag, fjorton år gammal, i bibliotekets hylla för biologiböcker hittade en, på den tiden, väldigt annorlunda bok: Djuriskt och mänskligt av Konrad Lorenz. Förutom fascinerande uppsatser som ”Bidrag till de sociala corvidernas etologi” (det handlade om kajor och var inte alls så torrt som det låter) fanns det också ett par texter av ett helt annat slag: ”Delen och helheten i djurs och människors gemenskap” och ”Psykologi och utvecklingshistoria”. Med dessa uppsatser lyckades författaren väcka mitt intellekt till liv. Så mycket begrep jag, att här rymdes en förklaring till djurs och människors likheter med varandra. Nära befryndad som jag kände mig med olika djur – dock i detta avseende kanske inte paddor i första hand – var tanken på ett verkligt släktskap och dess tankemässiga konsekvenser synnerligen fascinerande. Att människor som jag själv var djur framstod som ett självklart faktum och här hade vi en förklaring som framstod som uppenbar så fort jag fick reda på den. Men det var ändå inte specifikt det som gjorde störst intryck på mig i Lorenz bok. Det var snarare det, att man vetenskapligt och filosofiskt kunde tänka sig fram till de mest enastående intressanta slutsatser om världen och livet. På så sätt lärde mig Konrad Lorenz, i de nämnda uppsatserna, grunderna i ett levande bruk av tankens verktyg. Det fick man inte lära sig i skolan.

Efter det föll det sig naturligt att vid sidan om mina handgripliga studier av fiskar, grodor, ormar, ödlor, fåglar och annat som rör sig lära mig mer om utvecklingsläran, eller Darwins evolutionsteori som jag lärde mig att kalla den. I tankens värld var denna min första kärlek och den skulle där komma att inta en framträdande plats under många år, ända tills jag en dag insåg var den brast, inte genom att vara ogiltig, men genom att lika underförstått som omotiverat avvisa introspektion som en lika giltig kunskapsväg när det gäller människans natur.

lördag 9 juli 2011

Här och nu

Igår damp den ned i brevlådan, vännen Jonas Anderssons och Eric Schüldts bok Framtiden. (Jonas är medieforskare och Eric kulturjournalist.) Det är en sorts dystopisk kvasiromanessä om den digitaliserade världen. Jag återkommer med en recension i annat sammanhang. Nu har jag bara hunnit till sidan 32. Bokens inte särskilt konkrete "du" står på en av Söders höjder och ser ut över Stockholm. "Du tar upp din telefon ur fickan, det känns tryggt att hålla den i handen. Den har en enorm kapacitet." Den förment framtide berättaren reflekterar:
Det var helt omöjligt att förutspå den mobila telefonen. Det tidiga 1900-talets alla tänkare kunde drömma om flygande farkoster och liv i universum men aldrig om detta. Ingen lyckades sia om kraften i den maskin du nu bär i din hand. Tack vare telefonens prestanda är världen inom räckhåll där du står och ser stadens nattljus tändas. Den lilla skärmen blinkar till och ett ansikte dyker upp -- det är en vän som kontaktar dig från andra sidan jordklotet. Du gör en gest med fingret över telefonens glasplatta och så ser ni rakt in i varandras ögon. Det här är magi! skulle du ha ropat bara tjugo år tidigare. Men du har sett samma sak hända så många gånger att du inte längre förvånas. Du har lärt dig att magi egentligen inte existerar. [s 32-33]
Spontant tänker jag då:
Jag vill inte ha världen inom räckhåll.
Jag vill kunna upptäcka världen, själv.
Jag vill alltid bara vara här och nu, där jag är.
Att ha världen inom räckhåll är att mista den.

Associationerna går vidare till Peter Kingsley och boken Reality:
All words have a magical power of their own. But the nature of the magic varies, because they carry the quality of consciousness of whoever uses them. The millions of spoken or written words released aimlessly and unconsciously into the atmosphere at every moment are a massive tidal wave sweeping through the collective awareness of humanity, devastating everything in its path, wiping away any glimpse of reality, destroying the germs of true understanding before they even have the chance to take root and grow.
And yet there are some words that act in a very different way because the substance they are made of is completely pure. [s 527-28]
Och några sidor tidigare:
to become free from illusion, all we need to do is accept illusion wholeheartedly. To find what lies behind movement all we have to do is embrace it completely.
And, in just the same way, to go beyond this world of the senses all we have to do is use our senses to the full. [s 513]
När sådana intuitioner har kommit i gång på allvar förmedlas nästa insikt plötsligt av Conan the Cimmerian:
Let me live deep while I live; let me know the rich juices of red meat and stinging wine on my palate, the hot embrace of white arms, the mad exultation of battle when the blue blades flame and crimson, and I am content. Let teachers and priests and philosophers brood over questions of reality and illusion. I know this: if life is illusion, then I am no less an illusion, and being thus, the illusion is real to me. I live, I burn with life, I love, I slay, and am content. [Queen of the Black Coast]
Nej magin är inte död. Men den finns bara just här. Just nu.

torsdag 23 juni 2011

Undrans tid

Sommaren kan vara filosoferandets tid; så är det i alla fall för mig. När man som jag inte är bunden av akademiska föresatser kan tänkandet vandra extra fritt. Ett av mina bokprojekt har arbetsnamnet Evigt liv - myt, faktum eller möjlighet. Där tränger jag bl a in i dagens transhumanistiska ambitoner att förlänga livet, men också i icke-moderna idéer och praktiker. Ämnet utgör en fascinerande ingång till filosofins absoluta grundfrågor, fokuserad kring det individuella, personliga livet och dess möjligheter, eller omöjligheter.

I filosofin ägnar man sig av hävd åt fyra typer av för oss människor grundläggande frågor:
Vad är verkligt och hur kan jag erfara det?
Vad är sant och hur kan jag avgöra det?
Vad är gott och rätt och hur kan jag handla efter det?
Vad är vackert och hur kan jag åstadkomma det?
De fyra studiefält som svarar mot, om inte på, dessa frågor är ontologi, epistemologi, etik och estetik. Epistemologer, etiker och estetiker är det lätt att hitta på våra högre utbildnings- och forskningsinstitutioner. Det är märkbart sämre beställt med ontologer. Tills helt nyligen hörde man aldrig: "Vi behöver ha ett ontologiskt perspektiv på den här frågan". Men på sistone tycks ontologin få en liten renässans. Det gläder mig oerhört.

I all förmodern eller icke-modern filosofi, i alla kända kulturer, såg man (själv)klara förbindelser mellan dessa olika filosofiska spörsmål, vare sig man formulerade själva frågorna i dessa termer eller inte. De fyra frågorna implicerar helt enkelt varandra. Det verkliga, det sanna, det goda och det vackra sammanfaller i en odelbar, transcendent enhet som i världen kommer till mångfaldigt uttryck. Det rätta är att i allt sträva efter att främja perceptionen av den övergripande men inte konkreta enheten och att motarbeta det som hotar eller hindrar denna strävan efter medvetenhet. Overklighet, osanning, orätt, fulhet är alla avvikelser inte bara från vad som borde vara, utan från det som verkligen är "under ytan". Vad som är verkligt, sant, vackert och gott är med andra ord inte på något sätt en fråga om subjektivt godtycke, utan är den absoluta grunden för allt annat. Den implicita enheten bakom filosofins fyra grundfrågor är alltså metafysisk och suprarationell, i den mån rationaliteten grundas i den fysiska världen. En dylik metafysisk åskådning göre sig i vårt utbildningsväsende ännu mindre besvär än den ontologiskt inriktade. Men utanför systemet, på nätterna och om somrarna kanske, kan vi knappast undvika att verkligen undra.

I dag råder dock inom och mellan människor en i det närmaste total förvirring vad gäller svaret på alla fyra frågorna. Och vår konkreta urbana värld har också på något sätt blivit liksom overklig, utan sanning, orättfärdig och ful, i alla fall så fort man avlägsnar sig från de chicare stadsdelarna. En transcendent enande princip har gått förlorad, både i medvetandet och i de fysiskt manifesterade kulturella uttrycken. Vi har mist den övertygelse som var en förutsättning för den fundamentala samstämmigheten i gångna tiders tänkande och handlande, tron på en verkligt transcendent Princip som enar och råder över världens mångfald, såväl i naturen som i människohjärtat och i samhället.

Men vänta lite nu! Var det bättre förr? Är det vad jag säger? Nej, det handlar egentligen inte om "förr" och "nu", annat än i ett enda avseende. Innan sekulariseringen och rationaliserandet av tänkandet slog igenom på bred front, var alla,i Sverige, för att nu hålla oss till vårt eget hörn av världen, i besittning av ett gemensamt språk om människan och "Gud", vare sig man tog detta på allvar eller inte. Därmed var också sanningens möjlighet ständigt närvarande och aktuell, fastän man kanske inte ens "trodde" på den konventionella kristendomen. Själva det språkbruket -- om människan som ett faktiskt mikrokosmos ("Guds avbild") till exempel -- är idag obegripligt för de flesta. Inte ens den rationella insikten om världens och -- i viss mening -- värdenas enhet kan göra sig gällande längre, annat än i den så kallade miljödebatten, men där gäller den i slutändan enbart integriteten hos ett fysiskt, ekologiskt system, som riskerar att sluta "fungera". Som om världen var en maskin som hotar att bli "ineffektiv" för våra överlevnadsbehov. Ett halvdant surrogat kan man säga.

Det har större betydelse än vad man oftast vill erkänna vad man verkligen tror.

torsdag 19 maj 2011

Vad ser du i backspegeln?

annan plats har jag skrivit om vikten av att ha välinställda historiska backspeglar, mitt i allt framförhållande. När man verkligen ser i någon backspegel, särskilt om det är ens egen, kan oväntade känslor välla fram. Det är inte bara en intellektuell övning. Jag slås av den insikten när jag en morgon, innan dagens värv, får för mig att läsa dikt- och fotosamlingen Svartön av Hans Granqvist och Peo Rask. I en dikt citeras "ett brev":
"... jag har aldrig sett Svartön, jag har aldrig sett en malmhamn {...} för mig är malmbana, gruva, järnmalm och Luossavaara ord som är utbytbara mot mängder av andra ord -- dvs de bär i sig ingen särskild klang, ingen känsloladdning, inte mer än brunnsborrning, ladugård eller Finspång."
Jag tänker på mig och mina vuxna och nästan vuxna barn när jag läser detta. Det finns ord, nära besläktade med ovanstående, som för mig har en väldigt särskild klang: Domnarvet, pappersbruk, arbetarbostäder, masugn... I mitt minne är dessa, och många andra från ett svunnet svenskt tungt industrisamhälle, påtagliga sinneserfarenheter. För mina barn är det i bästa fall bilder i böcker eller "industriminnen", i stil med vissa delar av centrala Norrköping. Livet då är borta, men världen det födde lever ändå vidare.
Jag vet bestämt att man arbetade med någonting här
Berget sjöng av aktivitet och av detta någonting
byggdes välstånd. Detta någonting är egentligen så obegripligt
att det likväl skulle kunna kallas ingenting
Det som för mig är någonting är för dem ingenting. Illustrerar det inte svårigheten med backspeglar? På något sätt måste de fås att betyda någonting, inte bara för den som i kraft av sin egen forna upplevelse kan gripas av en egendomlig, kanske malplacerad, nostalgi. Den kan aldrig förmedlas. Men det faktum att vi alla i Sverige idag lever i och med konsekvenserna -- goda och onda -- av det industrisamhälle vi för inte så länge sedan var, det måste vi förmedla. Annars blir allt svävande. Vi också. Det får inte bli som i dikten:
Det återstår att se om detta var verkligt
Det har kanske bara ägt rum